Den odödliga medelklassen!
När jag växte upp, gick i gymnasiet och livet verkade oändligt och lekfullt, så kände man sig nästan odödlig, oftast i alla fall. Sedan växte man upp, fick lite perspektive och upptäckte verkligheten som också bestod av arbetslöshet, sjukdomar, sociala problem, orättvisor och allt det där som de flesta vet finns och kan drabba oss alla. Jag upptäckte med hjälp av många andra ett samhälle med stora klassklyftor, men också med stora möjligheter och rikedomar.
Efter det här valet är frågan berättigad, har väldigt många glömt verkligheten eller väljer man att blunda och hoppas att jag klarar mig. Vi har fått en grupp människor som har det ekonomiskt bra, det mesta fungerar och inga större farsoter finns. Vi har fått en medelklass av människor där väldigt många betraktar sig eller låssas vara odödliga. Inget drabbar mig, jag har jobb, familj,god inkomst och är inte sjuk, osv, tycks man tänka. Solidaritet, empatin, jämställdhet och ett jämlikare samhälle var frågor som väldigt många blundade för. En stor del av dom var nog från den "odödliga medelklassen". Jag önskar ingen olycka, men vi alla behöver en utbyggd gemensam sektor som fungerar varje dag, vi behöver en bra säkerhet när vi blir sjuka, arbetslösa eller drabbas av något som rubbar vårt välorganiserade liv. De flesta av oss kommer i en sådan situation. Då kan det vara för sent.
Så slut inte ögonen, håll inte för öronen, sluta inte se er omkring, vakna upp, imorgon kan det vara för sent. (Delvis tagit ur text av Pete Seeger).

Bertil